Livet initierar

Mötet med ärkeängeln Gabriel och mannen som stavade sitt namn Z E U S

Jag fick 1999 möjlighet att delta i en meditationsgrupp där ledaren gick under utbildning i Bergsmeditation hos Terry Evans. Tidigare hade jag varit på en prova på gång hos en annan kvinna och försökt lära mig att meditera, men insåg då att jag inte alls kunde se det som förväntades av mig. Den gången hamnade jag i ”ingenmansland” och mötte en vit varelse som liknade en häst, med ett horn i pannan. Den var magisk. Allt detta skedde medan jag egentligen borde ha befunnit mig på ett berg.
Mötet med den hornprydda ”hästen” fick mig att behålla lugnet trots att jag inte kunde hänga med i guidningen. Kärleken som det vackra djuret skänkte mig var oerhört helande och jag kände mig privilegierad på något underligt sätt.
Meditationen avslutades och jag ombads av kvinnan att stanna kvar när de andra gick hem. Hon berättade att hon ville förmedla ett budskap från min nyligen avlidna svärfar. Han tackade mig bl. a för allt jag hade försökt göra för honom under hans sjukdomstid. Häpen satt jag där och undrade hur han kunde veta att jag suttit hemma och bett för honom i min ensamhet alltmedan han kämpade mot ALS. Han gav upp och lät den vidriga sjukdomen ta över hans kropp medan vi anhöriga stod där maktlösa bredvid och såg honom tyna bort.

Kvinnan lärde mig också en vacker kraftsång och att trumma på hennes fina indiantrumma. Jag åkte hem från det mötet med ett leende på läppen och med en vacker örnfjäder i handen, som jag fick som gåva av henne. Detta gjorde att jag ändå kände mig nöjd trots den ”misslyckade” meditationen.
 
Skam den som ger sig tänkte jag när jag fick möjlighet strax därpå att delta i en träningsgrupp i bergsmeditation. Jag anmälde mig till den tillsammans med några vänner och när dagen kom för första träffen samlades vi i en mycket speciell lokal. Det visade sig vara en plats där dem med olika beroenden samlades under dagtid, för att få stöd att komma över både drog- och alkoholmissbruk. Känslan i lokalen påverkade mig starkt och jag mådde mycket dåligt. Jag kände mig oerhört skakad över att befinna mig där när jag skulle lära mig meditera, men jag berättade aldrig för de andra om alla intryck jag fick. Jag bet ihop och intalade mig själv att det skulle gå bra.

Meditationen började och ledaren guidade oss till berget. Jag var jätteglad att jag plötsligt kunde se det som beskrevs för mig och lät mig ledas in i något som skulle förändra min livssyn för alltid.
Väl uppe på berget tog jag kontakt med händerna och sedan hände något underligt. Jag hörde en mansröst i mitt högra öra som sa – Mitt namn är Gabriel, jag är en ärkeängel, jag har kommit för att berätta att jag finns vid din sida.
Gissa om jag blev chockad, vad händer?
Hjälp någon pratar med mig!
Dessutom var det en mansröst, gruppen innehöll bara kvinnor så det kunde ju inte vara någon av dem som skojade med mig.
Stum och skakad satt jag kvar på min stol och inom några sekunder hör jag ytterligare en mansröst tala till mig, men denna gång i mitt västra öra. Han säger – Jag finns också vid din sida, mitt namn stavas Z e u s. Om jag kunde bli mer chockad än innan så blev jag det nu. Herregud, tankarna löpte amok, jag har blivit galen, jag hör röster och dessutom påstår den ena av dem att han är en ängel.

Att änglar finns hade jag naturligtvis hört talas om, men att några av dem kallades ärkeänglar var för mig totalt främmande. Dessutom hade jag aldrig föreställt mig änglar som riktiga varelser, allraminst att de plötsligt kunde dyka upp ur tomma intet och prata med oss människor.

När ledaren guidade oss tillbaka berättade de andra vad de upplevt och jag satt med hjärtat i halsgropen. Hur skulle jag våga berätta vad jag hade varit med om? De kommer att skratta ut mig, förklara mig som galen och vilja låsa in mig.
Men nu var det ju så att alla deltagare skulle dela med sig av sin upplevelse av meditationen för att ledaren skulle få feedback, det hade hon noga förklarat innan så jag insåg att det oundvikliga skulle komma.
Så blev det min tur och jag måste berätta för de andra att jag blivit galen, åh! Jag som inte kan ljuga! Himmel vad gör jag nu? Jag drog efter andan och valde att försöka berätta det som hänt mig på ett så skämtsamt sätt som möjligt, allt för att få de andra att skratta åt det hela och snabbt flytta fokus till nästa deltagare istället.
Men nej då så lätt kom jag inte undan. När jag berättat färdigt var det alldeles tyst i rummet och jag kände mig tvungen att ställa en fråga. Med trevande röst formar jag frågan – Vet ni om det finns ärkeänglar? Är de i så fall snälla?

Minen hos de andra i gruppen, och även hos ledaren, var obeskrivbar, men också skrämmande. Jag märkte hur jag slutade att andas. Mina ögon drogs bort mot väggen, jag ville absolut inte möta de andras blickar nu när domen snart skulle komma. Jag kände hur mitt medvetande snabbt och vant tog mig med på en flykt bort från det otäcka som väntade.

Men så tvingades jag med ens tillbaka till nuet igen och hör att någon i gruppen svarar. – Javisst det gör det! Puh! Lättnaden var enorm, jag kunde börja andas normalt igen. Vad skönt! Jag konstaterar att jag är ok och vågar även berätta om röst nummer två som talat till mig. Följdfrågan blir naturligtvis – Finns det någon som stavar sitt namn Z e u s? Då tystnar de igen.
Jag hade gjort vad som helst för att kunna knäppa med fingrarna och försvinna de sekunder det tar för dem att hämta andan. Gränsen är nådd för deras överseende, tänkte jag. Nu är det kört. Då bryts tystnaden och gruppmedlemmarna berättar i munnen på varandra om mannen som stavar sitt namn Z e u s. Då tystnade jag. Känslorna åkte berg o dalbana, frågorna sprutade som en fontän i mitt stackars huvud. Jag fattade absolut ingenting.
Vad är det som händer?
Vad vill de mig?
Varför har de kommit och sagt att de finns vid min sida?
Varför sker detta just nu?

Behöver jag säga att jag var oerhört omtumlad efter detta?
Jag satt mig i bilen och styrde hemåt och insåg med ens att efter detta möte kommer ingenting att vara sig likt i mitt liv.

Svaret på alla mina frågor kom bara efter någon vecka. Läs min berättelse ”olyckan” så förstår ni också.

Änglar finns

Camilla Wengelin