Olyckan

Olyckan – En sann berättelse av Camilla Wengelin, 1999

När jag skulle hämta vår häst Tindra var det något som tog emot. Jag förstod inte varför, men det kändes olustigt.

Nåja, jag tog på mig ridkläderna, gjorde i ordning Tindra och frågade Caroline om hon ville följa med. Att rida säger hon aldrig nej till, det är bland det bäst hon vet.

När jag satt Caroline i sadeln gick jag ut på vägen med hästen. Caroline blev förvånad, hon trodde vi skulle rida i hagen.

-Nej vi tar vägen, Jag tänker också rida, sa jag, och vi bestämde oss för att byta borta vid Öhrns gård.

Jag ledde hästen, med Caroline på ryggen, ut på byvägen. Caroline ville trava direkt. Jag bad henne lugna sig lite. När vi passerat Engs gård började jag springa med Tindra, som travade på bakom mig.

Caroline njöt i fulla drag och höll sig fast i sadeln där hon guppade på Tindras rygg.

När jag saktade ner farten började Caroline trilskas och säga att hon inte skulle orka gå ända hem. Jag blev lite irriterad och sa att ”då bryter vi här då, det är inte roligt när du blir så här, Caroline”. Jag fortsatte att gå, tyst och en smula ledsen över att det skulle behöva bli bråk när hon red. Varför är hon aldrig nöjd? Tänkte jag.

Caroline satt tyst hon också, funderade säkert på det jag sagt.

Vi närmade oss platsen där vi skulle byta, Tindra började se orolig ut – det kom kalvar på åkern i riktning mot oss. Jag lugnade Tindra, vi tog några steg till och jag tänkte att de där kalvarna har hon ju sett förr.

Men Tindra stannade gång på gång och stirrade på kalvarna som kom allt närmare och jag försökte lugna henne. Caroline började också bli stressad när Tindra trampade med bakänden och vände sig om.

-Det är ingen fara Caroline, sa jag, Jag skall hjälpa dig ner.

Men Tindra blev bara mer och mer uppjagad och nu kände hon Carolines rädsla också. Om ryttaren blir rädd så känner hästen det, det vet jag.

Så här dags hade Tindra vänt sig hemåt och jag tänkte att jag skulle gå runt och lyfta ner Caroline från rätt håll. Men just i det ögonblicket hade hästen fått nog, hon skulle bort från kalvarna som kom närmare och närmare så att det knakade, högt och ljudligt i buskarna.

Tindra rusade förbi mig och slet sig fast jag höll henne i grimskaftet. Caroline höll sig kvar med ett fast grepp om sadeln. Först blev jag rädd med så tänkte jag att det nog skulle gå bra ändå, det såg så ut i alla fall.

Men Caroline tappade balansen mer och mer och ramlade av åt höger till. Nu dunsar hon i backen, tänkte jag. Men Caroline fastnade och släpades på asfalten samtidigt som Tindra kraftigt uppskrämd av det som hängde och slängde intill henne, skenade iväg i galopp – Caroline satt fast i sadeln, eller om det var tygeln, med högerbenet.

Jag drabbades av den svåraste chock jag någonsin upplevt. Jag kunde bara stå och skrika i förtvivlan – ”Nej, nej, nej! – medan jag såg min dotter hänga och slänga, alldeles livlös. Huvudet och överkroppen slogs i asfalten gång på gång, hästens bakben skickade den lilla kroppen högt upp i luften och sedan ner i den stenhårda asfalten.

Till sist, efter vad som verkade vara en evighet, lossnade Caroline och blev liggande lång borta på byvägen. Hon låg alldeles orörlig, absolut blickstilla.

Jag rusade, sprang – snabbare har jag aldrig rört mig. Tankarna rusade också: Hon är död, hon är säkert död – hjälp vad har jag gjort mot min dotter.

Jag skrek och sprang, jag ropade ”Caroline!, Caroline!” medan jag sprang men jag fick inget svar.

När jag äntligen kom fram såg jag att hon blödde kraftigt i huvudet och att ena armen låg i en kostig vinkel. Jag kunde nästan inte höra att hon andades, ögonen gick i kors – jag fick ingen kontakt: ”Hon kommer att dö, åh hon kommer att dö!”

Jag lyfte upp Caroline och började springa mot Öhrns. Jag visste ju så väl att man inte får röra skadade, men jag kunde inte bara låta henne ligga och dö alldeles själv mitt ute på vägen. Jag tänkte att om jag bär Caroline kan jag hålla henne vid liv genom att prata med henne, röra vid henne, vara med henne.

Men jag orkade inte springa med Caroline i famnen, var tvungen att lämna henne på vägen för att kunna springa och ringa efter hjälp, efter ambulans.

När jag skulle lägga ner henne tänkte jag att man skall lägga skadade i framstupa sidoläge, men då ligger hon ju på sin skadade arm och jag vet ju inte hur framstupa sidoläge skall vara om jag inte får tänka en stund och det har jag inte tid med nu för då hinner hon dö. Jag lät henne ligga på sidan, på den skadade armen, så att hennes huvud kom ut mot vägen och inte mot diket. Caroline gnydde och jämrade sig oavbrutet men jag måste lämna henne och hämta hjälp.

Jag sprang mot Öhrns gård och fick panik när det såg alldeles mörkt ut. Hann tänka att jag måste fortsätta till Erik och Ruth – nästa gård – om ingen öppnade. Men så skymtade jag någon i köket, slet upp dörren och skrek till Kajsa i köksöppningen att hon skulle ringa ambulansen för Caroline ligger på vägen. Jag kunde inte stå kvar, hann inte förklara mer –då dör hon, tänkte jag. Jag sprang mot Caroline, benen ville vika sig men jag tvingade dem att lyda mig: ”Levde Caroline? Var hon död?” Tankarna bara rusade runt då jag sprang tillbaka, tänk om hon legat och dött därute på vägen, alldeles ensam.

Caroline levde. Jag tog henne i famnen, kramade henne, pratade med henne och fick äntligen svar. ” Snälla, lilla Caroline – dö inte, dö inte, sa jag hela tiden. Jag grät. Ingen fick komma från andra sidan och hämta henne nu, aldrig att jag skulle tillåta dem att ta min dotter ifrån mig. Hon ska inte dö nu, hon är bara 8 år.

Ingen ska behöva uppleva det jag gjorde innan hjälpen kom. Jag greps av panik: Varför kommer ingen?

Jag skrek och skrek igen på hjälp. Så kom Anders. Och Rut, i bil. Och Kajsa Öhrn kom springande med gråten i halsen och sa att ambulansen ville veta mer om olyckan, hur illa skadad Caroline var och var exakt vi befann oss.

Doris och Anders Olsson kom, någon hade med filtar. Ingvar Östling hade fångat in Tindra. Nu gick han hem till hagen med henne.

Jag bara grät, hela tiden. Doris, eller om det var Maja, sa till mig att ”Nu måste du vara stark, Camilla”. Jag visste att de hade rätt, men hur skulle jag kunna vara stark nu, jag som kanske tagit livet av min dotter – jag skulle ju bara låta henne rida, jag ville ju bara vara snäll….

Så kom ambulansen. Jag hörde Doris säga till narkossköterskan att pulsen varit jämn och fin. ”Ta hand om henne snälla ni, hjälp henne”, bad jag. Caroline lyftes in i ambulansen. Jag satte mig fram, Anders kom efter i vår bil. Jag grät och jag bad. ”Ta djupa andetag, andas djupt”. Ambulansföraren såg hur det var ställt med mig.

Jag har orsakat min dotters död, tänkte jag. Nu kan hon inte vara med på medeltidsdagen, den som hon längtat till hela året och Caroline hade ju nya kläder som hon var så stolt över. Tankarna flög och jag kände att jag var på väg att domna bort från alltsammans.

Såg att det lyste ”prioritering 1” på en knapp som lyste rött. Det är verkligen illa det här. Blåljusen var på, det såg jag på alla vägskyltar efter vägen. Det gick fort och det hade blivit skymning nu. Föraren sa att Caroline fick dropp. Då måste hon leva ännu, tänkte jag.

Framme vid sjukhuset. Massor av människor. Högsta beredskap. Doktor Sandhammar tog emot. Jag placerades i ett fikarum på akuten, jag fick inte träffa Caroline, de skulle koppla upp henne, sa de. En sköterska fanns vid min sida hela tiden, de ville veta vad som hänt och hur det hänt. Jag berättade så gott jag kunde.

Anders kom, jag vet inte om han kom direkt eller om det tog någon minut. Han grät och anklagade sig själv och jag grät och bad att han skulle förlåta mig för att jag utsatt Caroline för det här. Det är inte ditt fel, sa alla, men mig lurade de inte: Vems fel skulle det annars vara…?

Mamma och pappa kom. Pappa blev dålig och fick en säng att lägga sig på. Så hörde jag doktor Sandhammar säga någonting om ”hjärnskada, medvetslöshet” och att Caroline skulle sövas för att ha en chans att klara sig. Helikopter tillkallades från Uppsala, de hade kopplat Caroline till en respirator och hyperventilerade henne – det behövdes mycket syre till hjärnan för att hon skulle klara sig, sa doktor Sandhammar. Caroline röntgades, eventuellt kunde det vara en liten blödning på hjärnan, de var inte säkra.

Sandhammar sa att de hade en skala på hjärnskador, från 1 till 10 och att Caroline legat på 3 – 4 när hon kom in. Nu var hon mellan 4 och 5, sa Sandhammar, eftersom hon blivit medvetslös. Jag orkade inte höra på, jag vägrade tro på det han sa. Tänkte att det inte var vårt barn han pratade om utan någon annan. Jag ville bara stöta bort, inte lyssna.

Caroline togs till intensiven. Anders och jag fick följa med. De sydde Caroline på två ställen i huvudet och så fick hakan åtta stygn. Höger knä fick också sys.

Ute på plattan, helikoptern hade kommit. Narkossköterskan som skulle med ner till Uppsala tröstade oss, sa att det här kommer att gå bra. Piloten nickade instämmande. Så såg vi Caroline placeras i helikoptern med slangar och apparater och sköterskan intill. Vi satte oss i ambulansen och såg när vår lilla älskling lyfte mot Uppsala.

Jag såg en upplyst staty och frågade ambulansföraren vad det var. Han svarade att det är en staty med en ängel på. Ja de kan verkligen behövas här svarade jag.

Han fortsatte – Det är ärkeängeln Gabriel sade han.

Då jag hörde det kände jag intuitivt att Gabriel skulle finnas vid Carolines sida och hinna hela hennes hjärna och läka de andra skadorna. Jag bad ärkeängeln om den hjälpen och tänkte att nu är det bara för honom att bevisa att han verkligen finns.

Mamma och pappa skjutsade hem Anders och mig, sjukhuset beställde taxi till Uppsala. Taxin hann före oss hem till Hamnäs.

Jag rusade in och slängde av mig mina blodiga kläder i sovrummet och rafsade ner rena kläder i en väska.

Chauffören var lugn och trevlig, lät oss styra samtalet och vara tysta när vi inte orkade prata. Vi var framme vid halv två-två tiden och fick veta att Caroline landat redan vid midnatt.

Vi fick hjälp med vägbeskrivningen inne på Akademiska, Caroline skulle finnas på 70 G. Men när vi öppnade dörren till avdelningen kom en sköterska och sa att hon fortfarande var på röntgen, helkroppsröntgen. Vi fick sitta i väntrummet. Efter en stund kom en manlig sköterska och sa att vi skulle vänta i anhörig rummet istället. Han lovade att läkaren skulle komma så snart han nånsin kunde.

Väntan blev rena tortyren. Jag mådde illa. Huvudet, ja hela kroppen värkte. Så kom beskedet: Inga synliga skador i huvudet – ”då hann Gabriel hela henne” – och inga skador på hals- eller ryggkotor. Eventuellt fanns där en liten skada på ena lungan och urinblåsan, men allt skulle rättas till. Vänster överarm var bruten rakt av, men frakturen var, sa han, snäll.

Jag tänkte hela tiden att snart kommer det ett ”men”. Men det gjorde det inte och nu skulle vi bara vänta en stund till så skulle de hämta oss när Caroline var tillbaka på CIVA, centralintensivvårdsavdelningen.

Jag ringde hem. Pappa svarade och jag berättade allt som läkaren sagt. Sedan blev vi hämtade, nu skulle vi få träffa Caroline. Hon skulle snart vakna, trodde de, och då skulle respiratorn plockas bort. De bad oss att gå åt sidan så snart Caroline började visa tecken på att vakna – de skulle skynda sig att plocka bort respiratorn innan hon slet bort den själv. Vi hörde hur de jobbade med henne och jag hörde Caroline snyfta.

Vi satt med henne fram till halv fyra på morgonen. Då bad en sköterska oss att gå till vårt rum och vila lite. Vi skulle bli hämtade om någonting hände.

Jag vaknade halv åtta, nu ville jag till Caroline. Vi gick till avdelningen men fick inte komma in för de tvättade patienter just då. Jag blev förtvivlad, hur kunde de säga så? Vi är ju hennes föräldrar, tänkte jag, jag struntar i de andra som ligger där och jag tänker inte titta på dem om det är därför vi inte fick komma in. Anders tog tag i mig och vi återvände till rummet.

Och så –äntligen, äntligen – fick vi komma in till Caroline. Hon började uppfatta att vi fanns med henne. När plågorna var som värst skrek hon att vi skulle stanna kvar, vara med henne hela tiden. Hon hade ont, förstås, i armen och de sårskador som slitits upp på stora delar av överkroppen sved som eld. Så var den värsta kritiska faran över, hjärnan kan ju svälla och operationer bli nödvändiga, men vi kunde pusta ut för Caroline hade änglar med sig.

Jag minns sköterskorna som byttes av, det fanns alltid en sköterska intill Caroline, de lämnade aldrig henne eller oss ensamma.

När Anders och jag orkade gå ner till matsalen och äta gjorde vi det. Vi fick sedan veta att medan vi varit borta hade ambulanspersonalen som hämtade Caroline på olycksplatsen varit och hälsat på henne då de hade en annan körning till Uppsala, det värmde så i våra hjärtan att höra det.

Hon fick en souvenir med sig hem från personalen, en tavla på den helikopter som flugit henne till Uppsala.

På måndagskvällen, tre dygn efter olyckan, kom en ambulans från Bollnäs och tog oss tillbaka till intensiven. Där blev vi kvar till fredagen, då vi fick byta till avdelning 9 och sova en provnatt där innan vi skrevs ut på lördagen.

Vår lilla Caroline överlevde och vi är oändligt tacksamma.

Tack alla ni som hjälpte oss!